NYTT ALBUM
MED ROGER RÖNNING
Det här är albumet som egentligen aldrig var tänkt
att existera.
Roger Rönning hade 2005 summerat sin artistkarriär
i eget namn med den uppskattade samlingen Glimtar över
tiden. Han hade därefter förverkligat sin vision
om att spela in sitt och Ted Steerlings countryrockprojekt,
Up The Road.
Han kunde blicka tillbaka på ett antal minnesvärda
soloalbum och några klassiska radiohits. Han hade sedan
länge en framgångsrik civil karriär och trodde
att han var klar med att musicera ”offentligt”.
Då kom låtarna.
Många låtskrivare har sagt att de låtar
som nästan skriver sig själva, ofta är de bästa.
Att man är mest mottaglig när man slappnar av och
inte känner några krav. Det verkar onekligen stämma
även denna gång.
”Det var några veckor under förra sommaren
då låtarna bara kom, en efter en – som via
en antenn. Och jag insåg snart att jag nog inte var
klar ändå”, konstaterar Roger Rönning
med en glimt i ögat som antyder att suget inte bara är
tillbaka, utan också är starkare än på
mycket länge.
För det blev inte bara ett nytt studioalbum, det blev
hans mest helgjutna och organiska någonsin. Här
finns allt som karakteriserat hans bästa låtar
genom åren – de starka melodierna, de tänkvärda
texterna, det påtagliga groovet och ovanpå allt
den varma, karakteristiskt sträva stämman.
Här hörs också en ovanligt tydlig spelglädje
och ”närvaro” från musikernas sida.
Det sistnämnda är ingen slump.
”Det mesta är inspelat live i studion, med en grundstomme
musiker som känner varandra väl”, berättar
Roger.
Det handlar om Mats Persson (trummor), Gunnar Nordén
(bas och medproducent), Christer Karlsson (keyboard) och Tobbe
Fall (gitarr). Själv sjunger Roger och spelar –
huvudsakligen – akustisk gitarr. Han konstaterar att
samspelet har skapat en lite ruffig och elastisk groove som
är svår att åstadkomma med programmeringar,
datorer och klipp-och-klistra-metoder.
Utöver nämnda musiker är Marika Willstedt med
på cello och sång, medan Jesper Harrysson medverkar
på oboe och Uffe Nordin gästar på sax. Dessutom
gjorde Rogers gamle vän och kollega Ted Steerling för
detta album sina sista inspelningar, innan han i slutet av
förra året hastigt gick bort. Det innebär
att Teds sista musikaliska avtryck gjordes i form av körer
och stämsång på den här plattan.
”Vi talades vid bara några dagar innan han åkte
in på sjukhus. Någon dag senare var han borta”.
Vännens bortgång lämnade ett stort hål
– givetvis mänskligt men även musikaliskt.
”Jag har aldrig haft någon som jag kunnat sjunga
tillsammans med på det sättet”, konstaterar
Roger sorgset.
TIDLÖS KVALITET
Albumet låg dock klart och en försmak kom i form
av singeln Ingen kvinna, ingen man – en uptempo-hyllning
till kärleken med skönt countryrockdriv och som
sedan årsskiftet spelats flitigt i radion, främst
P4.
Om Roger Rönning lagt av, som han tänkt, hade vi
gått miste om ett av de finaste svenska albumen som
släppts de senaste åren. Att han aldrig har hakat
på trender
eller tagit till de största orden, har bara gett hans
sånger en tidlös kvalitet. På ett opretentiöst
men träffsäkert sätt har han berört vad
som verkligen är viktigt i livet.
Så även denna gång. Alla låtar på
det nya albumet beskriver i någon mån hur det
är att vara människa. Kärlek och relationer
i alla dess former – inte bara mellan man och kvinna
utan mellan förälder och barn, vänner och oväntade
möten – bildar fonden. Flera låtar beskriver
den nukänsla som ofta är så svår att
fånga i tider då vi alltid tycks vara på
väg någonstans. Det svenska kynnet betraktas ur
olika perspektiv: exempelvis svårigheten att vara öppen
för nya situationer och vår ovilja – eller
är det bara ovana – att sänka garden. En låt
som Hallå är ett bra exempel.
”Det är lätt att utestänga andra när
det känns tryggt i ens egen lilla bubbla, där allt
är under kontroll och inget oväntat tillåts
hända. Få vågar vara spontana och släppa
in någon annan, fast vi innerst inne vill. Jag sjunger
detta lika mycket till mig själv, eftersom jag tenderar
att vara lite reserverad”, säger Roger och man
kan ana att den till synes lugna ytan döljer en passionerad
man som tycker om möten och inte slutat att se livet
som ett äventyr.
Även låten Ett galler handlar om människans
tendens att begränsa sig själv i onödan, medan
Den bästa delen av da’n beskriver lyckokänslan
i att få tillbringa värdefull tid med sitt barn.
Som kontrast finns Ellinor (du låter lampan stå
på), som beskriver människans behov av en trygg
plats i tillvaron – vare sig det är i form av en
själsfrände, en egen lägenhet eller ett inre
lugn. I En av dom få, som närmast är att betrakta
som en gammaldags soulballad, tar han upp det till synes motsägelsefulla
i att all kärlek på en gång är både
är unik och allmängiltig.
Det är en väl sammanhållen platta, men varje
låt är kryddad med läckra detaljer som förstärker
dess identitet. Lite rockriff, lite soulkänsla –
men hela tiden Roger Rönning.
30 ÅR SEDAN FÖRSTA HITEN
2009 markerar en form av jubileum för Roger Rönning.
Det är i år 30 år sedan han fick sitt verkliga
genombrott, med den funkinfluerade hitlåten Tiden bara
går. Sedan dess har han släppt plattor med ojämna
mellanrum. Hörvärda, tidlösa album som dessutom
rymt ett antal låtar som är klassiker både
bland inbitna Rönning-fans och radiolyssnare som gillar
svensk kvalitetsmusik.
Men det finns sannolikt fler skäl till att Roger Rönnings
karriär nu går in i en andra andning. Den outtalade
åldersfixering som länge tillåtits råda
i musikbranschen håller på att släppa. Samarbeten
mellan generationerna blir allt vanligare. I takt med att
musikbranschen omstrukturerats har den närmast ”förlorade”
kunskapen om att producera musik på det klassiska sättet
och förmågan att framföra sin musik live,
börjat värdesättas allt mer. Livescenen blomstrar.
Till och med vinylskivan är, parallellt med all datorisering,
på väg tillbaka. Kanske kan vi också tacka
musikbaserade TV-spel, som fått unga att återupptäcka
gitarren som instrument och ge 70-talets musikaliska hjältar
upprättelse.
Kanske bidrar shufflefunktionen på MP3-spelaren, som
struntar i vilket år en låt är gjord och
är opåverkad av ängsliga fördomar.
I dagens uppskruvade tempo blir tidlös musik, sensualism
och eftertanke extra värdefulla kvaliteter. Här
passar Roger Rönnings musik in. Och den kreativa låtskrivarperioden,
inspirerade inspelningen och det fina mottagandet av singeln
Ingen kvinna, ingen man har helt klart bidragit till att ge
honom blodad tand. Nu planerar han livespelningar med fullt
band, något han inte gjort på länge.
”Varje projekt av det här slaget är en resa
och det här är definitivt en av de roligaste jag
gjort”, sammanfattar Roger Rönning. Hans tonfall
rymmer både ödmjukhet och en försiktig hoppfullhet.
|
